Hade ni pratat med mig om detta i vintras så hade jag fräst och spottat eld som svar el fallit ihop till en hög och bara bölat av trötthet, utslitning och besvikelser.

När man ger sitt allt vare sig det gäller jobb, relation el mål och gör sig själv sårbar, förlitar sig på andra helt ut. Då kan förändringar suga ordentligt.

Speciellt om man helt blivit förd bakom ljuset och utnyttjats så mycket som man någonsin kan bli utnyttjad av människor man litat på fullt ut. När man låtit någon som helt saknar empati och humana känslor utnyttja och exploatera en för en kick, för att fylla sitt egna mörka tomrum. Då har man svårt att lita på någon igen, då har man svårt att förlåta sig själv för sin egna dumhet och naivitet. Då hatar man att vara en känslomänniska.

Det är då lätt att fastna i misären inom sig. Att riva i såren istället för att läka.

Det var där jag valde att släppa.

Det var där jag valde att hela mig själv från allt som hänt. Och då menar jag allt som även hände innan långt innan.

Jag vägrade att bli bitter. Jag vägrade att fastna. Jag förtjänade så mycket mer.

Nu när man ser tillbaka från den bergstopp man bestigit med egen svett, blod och tårar.
Det kan vara hisnande att se sig över axeln ner i den dal där man befann sig. Det man kände var ett enda mörkt hål har nu ändrat form.

Man sneglar neråt bakåt och där man förväntat sig ett kargt mörkt landskap där nedan dignar det nu av blommor och knoppande trän.

För att just du har förändrats så in i djupet av din kamp så har ock din bakgrund.

Din kamp och vinst har färgat gamla smärtsamma minnen vackra just för att Du förändrats så har även dem.

De är inte skrämmande och sårande längre. Du har tagit makten över dem och planterat dina läxor och förlåtit dig själv och riktat siktet uppåt framåt.

Du sitter inte där längre och ältar.
Du insåg att ilska endast förgiftade dig själv.
Att sorg endast fick dina tårar att rinna.
Att oro endast fick din mage att plågas.

Du är inte där längre. Du valde kärlek och nu börjar kärleken att välja dig.

Jag ser tillbaka ner i min dal men nu får den ej längre min panna att rynkas eller min mage att krampas.

Nu när jag ser över axeln ler jag bara och värme fyller mitt bröst. Jag sträcker ut min själ ända ut i fingertopparna och ser min blommande dal under mina fötter.

Och kärleken har valt mig för jag bestämde mig för flera månader sedan att välja den framför oro, ilska och hat.

Och när jag ser mina barn och jag kysser min man tänker på de vänner jag valt och jag känner den styrkan jag funnit inom mig själv då vet jag att jag är precis där jag vill vara.

Och jag hade aldrig kommit hit utan förändring.

Tack <3

Du

Första gången vi träffades blev det bara strul och vi ville inte satsa och vi sågs inte igen på flera år.

Och här är vi nu bägge på samma plats och tid med viljan att satsa på oss. Med kärlek som rinner över. Och allt passionerat men ändå så lugnt och bara så rätt skönt.

Bara att ligga bredvid dig skratta åt råa skämt och killa på din arm medans du killar mig i nacken i timmar.

Vi delar samma sjuka humor, talang för att slappa och kela.
Vart vi än är så berör vi varandra. Vi kan inte hålla händerna för oss själva. Du tycker jag är enkel i min komplicerade natur och lätt att förstå sig på och jag tycker likaså om dig.

Inget drama men eldigt på så många andra bra sätt istället.

Att bara vara med dig i sådan kärlek, värme och lycka. Det är jag så tacksam för.

Jag är så trygg i mig själv nu och vet mitt värde och vad jag vill och stark inifrån och ut.

Du är en sådan berusande underbar bonus!

Tack för att du finns min älskade!

<3