Kriser

Alla har vi dem. Alla har vi haft dem.

Kriser som vi ofta bara vill trycka bort så långt bak i hjärnkontoret att de ibland nästan kan lämna oss dementa.

För vi trycker bort läxor som ligger inom kriserna, vi trycker bort erfarenheter...även om det i stunden inte känns som något att behålla.

Och ja, vi blir smått dementa och crazy när vi trycker bort kriser. Annat trycks oxå ner med dem. Tider, omgivning, minnen.

Det kan röra sig om några minuter till långa perioder av skuggor som blir kvar.

Kriserna försvinner dock inte trots våra ansträngningar. De lägger sig ara där sura i ett hörn i bakskallen och som trotsiga småbarn gör de allt för att få sin vilja igenom och för att få synas.

De sträcker på sig, skriker och protesterar och till slut när de inte får någon uppmärksamhet så hämnas de genom att kontakta resten av kroppen och startar en hel del oreda såsom sjukdomar och krämpor av olika slag.

Men det är inte bara kriserna du trycker undan utan även en del av dig själv. Du förminskar dig själv och intalar hela din varelse att "dig går det inte att lita på", du klarar inte av att hantera detta, dig kan vi inte lita på för överlevnad.

Kriser är något vi alla drabbas av men de bär inte bara på smärta de bär även på utveckling, läror och även på en konfirmation på att vi måste bry oss om oss själva och att vi måste ta hand om oss själva och aldrig aldrig förneka våra inre krafter och värde. Och aldrig låta någon annan få trycka ner oss.

Detta var ungefär det som ledde till mina krämpor, val av partner, utbrändhet och allt annat som fick det att gå snett i min kropp.

Det var först när jag kom ur mitt senaste förhållande med en sadistisk, emotionellt farlig partner med gudskomplex och med hel avsaknad av självinsikt.  

Jag hade sedan lite ålder fått lära mig att sätta mig själv sist och blidka andra. Detta är nog inte ett ovanligt fenomen bland oss kvinnor men det utsätter oss för ganska många risker både fysiskt och emotionellt. "Duktiga flickansyndromet".

Jag gick igenom livet med tanken; jag klarar mig alltid, jag tål allt, jag är stark som sten men jag måste hjälpa alla andra för de får ju inte lida för det är ju det jag klarar, att lida.

Jag har aldrig stannat i sängen en enda dag deppig. Jag har alltid rest mig upp och gjort det jag ska och tagit hand om mina nära och kära. Om jag kunde lägga samma energi på att även hela mig själv då vore det väl gå på en handvänding?

I början av året började jag öva rejält på att meditera, jag lärde mig att leva mer i nuet. Det är inget man gör i en handvändning. Det följdes av stora protester inom mig. Jag var ju till för att underhålla andra, vara clownen som fick andra att le, den som gav bort mig själv tills jag kände mig så tom att det enda som fanns att göra för att fylla tomrummet var att be andra att fylla det lite så att jag kunde gå från genomskinlig till lite mer hel. Och sen när jag inte klarade det...känna stor självkritik och tillåta andra att trampa på mig i processen.

Det mest rationella hade ju varit att inse att man inte ska ge bort sig själv helt handlöst till kreti o pleti utan att se till att ge till sig själv med.

Om man ger bort sig själv in absurdum och möts av en partner som inte tycker det är tillräckligt och visar med ord och handlingar att man är misslyckad, dum och värdelös så tappar man sig själv till slut. Då står ingen kvar att fånga en när man faller ihop.

Så jag fick använda en längre period till självrannsakan och plocka isär vartenda beteende jag haft i mitt liv för att finna vart det gick så fel.

Jag märkte ju att jag fysiskt var helt slut, trött och hade fått kronisk smärta i kroppen och det gick inte att bara ändra kost eller börja träna och göra yttre förändringar. Det vore att försöka lindra symptom utan att gå till roten av problemet.

Detta gjordes helt utan självömkan men med självkärlek. Att älta och ömka sig själv hjälper ingen vart men att ha förståelse för sig själv och acceptera sig själv. Det funkar!

Alla gör vi konstiga saker ibland och handlar fel. Ofta gör vi detta omedvetet för de flesta av oss vill inte såra andra. De flesta beteenden kan man förklara med att vi flyr från något, att vi är rädda för något men främst för att vi saknar de inre verktygen att handla på något annat sätt.

Vi bär med oss våra beteenden och hur vi antar och löser problem från våran barndom. Vi har alla en eller flera felinlärda beteenden.

Att vända på allt och lära in på nytt låter kanske inte så lätt men med rätt hjälp och strategier så är det fullt möjligt.

Personligen och enligt många andra måste vi först tysta vårat kaotiska sinne. Vi måste våga sitta med oss själva i tystnad och verkligen se oss själva för vilka vi är på både gott och ont. Och sen måste vi våga stanna kvar och inte fly.

"Rädsla" var min grundkänsla som jag kunde härleda till ALLA mina beteenden och problem. Och den satt djupt och så långt bak jag kunde minnas.

Jag var rädd för att sitta med mig själv i tystnad, jag var rädd att såra andra och att göra andra besvikna. Jag hade genom beteendet betett mig dumt och knepigt många gånger men aldrig utav elakhet jag ville aldrig aldrig aldrig såra eller skada andra på något sätt. Så när jag satt där i månader och mediterade så kunde jag klargöra att jag verkligen inte behövde klanka på mig själv. Jag har ett gott hjärta som vill andra väl och som kan älska (ibland in absurdum mycket) nu skulle jag bara lära mig att älska mig själv lika mycket.

Alla mina dåliga beteenden och konstiga upptåg och bara det att jag tillät tex min expartner att fortsätta behandla mig så hemskt illa men ändå ösa honom med kärlek var att jag inte respekterade mig själv eller älskade mig själv.

Lättlöst kan man tro...haha NO inte helt så enkelt.

trodde jag... men när man väl kan sitta där tyst med sig själv och samtala med sitt inre barn som irrat runt i cirklar  i alla år med helt fel verktyg så kan man börja med att förlåta sig själv och säga "Det är inte DITT fel" med betoningen på DITT och inte på FEL.

Man får omhulda sitt inre och trösta sig själv,erkänna sina brister som egentligen inte är huggna i sten, acceptera det...och sen släppa det, det är början till att älska sig själv.

Jag skaffade mig en livscoach som jag började prata med och som gav mig en del av de nya verktygen. Jag fick tex vända de negativa erfarenheterna och kriserna till "läxor" och känna tacksamhet för lärdomen. Tex om jag inte blivit så mycket mobbad som liten så hade jag tex inte varit så ödmjuk och mån om att andra inte ska fara illa när jag blev vuxen. Jag hade inte med andra ord haft de tillgångar jag har inom mig.

Jag var ju utbränd. Fysiskt och trots att jag växte mer och mer mentalt under året genom meditation och coachin och daglig dos av kärlek till mig själv så ville inte kroppen hänga med. Det är inte lät att vända på utbrändhet. Man kommer sällan tillbaka till 100 procent någonsin igen och de första två åren måste man ta det riktigt lugnt.

Det är mycket  kroppen som måste läkas.

Så jag slutade inte röka och jag slutade inte att snaska socker (två av mina största kryckor).

Jag slutade dock direkt att träna fysiskt pga utbrändheten slet så på kroppen att jag fått arytmier och smärtor i hjärta och kropp.

Läkaren sa till mig att sluta med mina "kryckor" när jag lärt mig att hantera stress på andra bättre sätt. Om jag slutade direkt eller detoxade min kropp så skulle jag antagligen braka ihop ännu mer fysiskt. Så jag använde 6 månader till att bara vila och leva i nuet, njuta av varje dag och försöka bromsa min kropp så mycket som möjligt och fortsatte den mentala träningen.

SÅ här är jag nu. Trött på rökning och sockerberonde. Nu när jag efter lång mental träning lärt mig att inte fly utanför mig själv och stressa omkring och förneka min egna kropp.

Nu när jag flyttat in i min kropp igen och älskar att vara med mig själv så känner jag verkligen av de fysiska skadorna.

Jag flyr inte längre mig själv och baksidan är att jag känner ALLT!

SÅ mitt nästa steg nu är att göra mig av med mina kryckor. Jag litar nu på mig själv jag älskar mig själv och vill inte bära på något som är självdestruktivt längre.

Jag fyller snart 40 och vill passera den milstolpen ren ner på molekylär nivå.

Så här startar min blogg .

Insidan ut

 

Linda

22 oktober 2015 14:07

Härlig text, känner igen mig!

http://livet-efter-40.bloggplatsen.se

Fröken Kärlek

22 oktober 2015 17:38

Kram Linda

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Han sa att "han älskar mig som jag är".Det är väl det mest kärleksfulla man kan höra?!Han gör mig så lycklig och jag är en tacksam tjej!Jag önskar jag kan få ge honom minst lika lycka!Han får mig slappna av, må bra och trots att det varit en hel del ...

Läkning är fullt möjlig! Tar dock tid och rester kommer ligga kvar men ge aldrig upp! Lär du dig att älska dig själv och lära om dig själv och dina sårbarheter så kommer de inte längre styra dig ! Och lägg självkritiken på hyllan ibland ;) ...

Inte bloggat mycket. Men så mycket händer nu. Ska bättra mig lovar! Pusselbitar faller på plats. Nya starter. Vackra underbara starter! Stay tuned! ...

Aldrig trodde jag att det kunde kännas så här. Att någon kan kännas så oumbärlig. Att kärlek kan innebära sådan inre lugn samtidigt som passionerad. Jag trodde alltid det var antingen eller. Att en vuxen människa kan få en att känna sådan ta...

Många förändringar sker nu flesta underbara. Hemma ändras det och skaran kommer se annorlunda ut framöver ...